filmkritikens bekännelser

Jag letar efter de filmer som inte förskönar livet, inte förskönar relationerna mellan människor men som trots sin nakenhet, och kanske osmickrande framtoning tar fram och visar den äkta kärlek och skönhet som här finns. Som får oss att älska alla fel och brister som vi älskar livet självt.
Jag tycker inte många filmer lever upp till det här. Mina vänner halvt hatar mig för att jag lyckas hitta tonvis av för dem obetydliga försköningar, i mina ögon "fejkhet", och förstår inte varför jag tycker så mycket om film när jag verkar tycka de flesta är skräp. Jag lever på de små ögonblicken där skådespelarna faktiskt får mig att glömma av att de är just de, de sekunderna jag tror på dem över allt annat. Men för att ens ha en chans till detta så måste man nästan se lite.. operfekt ut, normal. Det finns en anledning varför jag älskar Pride and prejudice och likaså Becoming Jane men hatar huvudpersonerna, Keira Knightley och Anne Hathaway. Resten av skådespelarna är grymma skådespelare som ingen av dem är direkt.. perfekta. Alla ser lite för..vanliga ut för att den första anken som ska poppa upp i ens huvud ska vara j*vlar va snygg. Snarare tvärtom. Publiken måste först lära känna hans personlighet o hans sätt och moraler och alla hans nycker för att tillslut bli vacker och åtråvärd.
Se på dem:  Keira som inte byter ansiktsuttryck på hela filmen med porslinshy och tomma ögon, Matthew med fett hår, tydligt ärrad hy, glansig hy, barska grova drag, o ser lite sliten ut. Jag tror på hans vånda och osäkerhet, hans rena kärlek och förstånd. Han och de flera andra riktigt bra, och lyckligtvis operfekta, skådespelarna gör denna filmen till något riiktigt bra. Verkligen inte hela filmen. Men sevärd blir det likaså.
Jag påstår inte att varken Knightley eller Hathaway är helt felfria när det kommer till utseendet men de har ingen markant näsa, öron, skrovlig hy. Inget som får mig att känna att det här är vanliga människor jag skulle kunna möta på gatan.
Genom att man efter att ha sett klart Pride and Prejudice tillexempel och man naturligt är ganska så uppöver öron förälskad i Mr Darcy så är det inte automatiskt den där super hunken man spanar in längre som man går förbi på gatan utan mer han som ser lite speciell ut, lite reserverad, lite utanför de vanliga ramarna för attraktiv  men som man i hans ögon ändå ser ett djup och tänkande.
underbart:)

Anna film jag såg igen nyligen var Så som i Himmelen. de lyckas där ibland med. Ibland riktigt irriterande skådespel men som ändå nailar punkterna för sevärdighet.
Kan samtidigt passa på o rekommendera O helga natt- låten alltså- älskar hur det nästan är omöjligt att få en låt fejk när ma måste ta i från djupet av en och bara skrika ut allt för att nå de högsta tonerna. Finns inte plats för något konstlat.