filmkritikens bekännelser

Jag letar efter de filmer som inte förskönar livet, inte förskönar relationerna mellan människor men som trots sin nakenhet, och kanske osmickrande framtoning tar fram och visar den äkta kärlek och skönhet som här finns. Som får oss att älska alla fel och brister som vi älskar livet självt.
Jag tycker inte många filmer lever upp till det här. Mina vänner halvt hatar mig för att jag lyckas hitta tonvis av för dem obetydliga försköningar, i mina ögon "fejkhet", och förstår inte varför jag tycker så mycket om film när jag verkar tycka de flesta är skräp. Jag lever på de små ögonblicken där skådespelarna faktiskt får mig att glömma av att de är just de, de sekunderna jag tror på dem över allt annat. Men för att ens ha en chans till detta så måste man nästan se lite.. operfekt ut, normal. Det finns en anledning varför jag älskar Pride and prejudice och likaså Becoming Jane men hatar huvudpersonerna, Keira Knightley och Anne Hathaway. Resten av skådespelarna är grymma skådespelare som ingen av dem är direkt.. perfekta. Alla ser lite för..vanliga ut för att den första anken som ska poppa upp i ens huvud ska vara j*vlar va snygg. Snarare tvärtom. Publiken måste först lära känna hans personlighet o hans sätt och moraler och alla hans nycker för att tillslut bli vacker och åtråvärd.
Se på dem:  Keira som inte byter ansiktsuttryck på hela filmen med porslinshy och tomma ögon, Matthew med fett hår, tydligt ärrad hy, glansig hy, barska grova drag, o ser lite sliten ut. Jag tror på hans vånda och osäkerhet, hans rena kärlek och förstånd. Han och de flera andra riktigt bra, och lyckligtvis operfekta, skådespelarna gör denna filmen till något riiktigt bra. Verkligen inte hela filmen. Men sevärd blir det likaså.
Jag påstår inte att varken Knightley eller Hathaway är helt felfria när det kommer till utseendet men de har ingen markant näsa, öron, skrovlig hy. Inget som får mig att känna att det här är vanliga människor jag skulle kunna möta på gatan.
Genom att man efter att ha sett klart Pride and Prejudice tillexempel och man naturligt är ganska så uppöver öron förälskad i Mr Darcy så är det inte automatiskt den där super hunken man spanar in längre som man går förbi på gatan utan mer han som ser lite speciell ut, lite reserverad, lite utanför de vanliga ramarna för attraktiv  men som man i hans ögon ändå ser ett djup och tänkande.
underbart:)

Anna film jag såg igen nyligen var Så som i Himmelen. de lyckas där ibland med. Ibland riktigt irriterande skådespel men som ändå nailar punkterna för sevärdighet.
Kan samtidigt passa på o rekommendera O helga natt- låten alltså- älskar hur det nästan är omöjligt att få en låt fejk när ma måste ta i från djupet av en och bara skrika ut allt för att nå de högsta tonerna. Finns inte plats för något konstlat.

Varför beter jag mig som vår lilla fisk vi har i skålen i köket? Lägger sig på sidan o ser halvdöd ut. Han/Hon har ändå orsak att vara uttråkad, energilös, lever i en liten liten skål utan minsta hopp att någonsin komma därifrån. Mitt problem är att jag bara inte kan få tummen ur och göra svenska presentationen och engelska uppsatsen. Känner att jag är aningens bortskämd när jag jämför mig själv med fisken..
SÅ i fiskens ära ska jag försöka få något gjort och njuta av livet för att jag kan och inte är instängd i en skål !(Y)
japp.

ja vi bor i sverige (ignorera att jag för tillfället inte gör det) men varför fråga på utvecklingssamtal hur man har det, hur det går och sen bli chockad och inte riktigt veta var man ska ta vägen när man svarar ärligt? Förstår de inte att jag som klagar åtminstone ser vilka problem jag har och vad jag behöver göra och att det egentligen e de som säger "mår jätte bra! -lite mycket plugg men det ordnar sig" är de som behöver hjälp o kanske mår ännu mer piss inombords.. jag har alltid varit ganska.. ärlig.. när speciellt lärare frågat mig sådana saker o de blir alltid lika chockade, obekväma. fråga inte då.   Nu har jag mitt utvecklingssamtal på tisd och kan inte bestämma mig för om jag orkar vara ärlig o då få en massa klängande lärare över mig, bara för man säger att man inte är totalt helt och hållet lycklig för tillfället. Kan nog inte va mycket annat än ärlig så det blir väl intressant om Rickard beter sig som alla andra lärare. Ser lite oroade ut, frågar någon gång i skolan hur man mår o känner sen han gjort sitt för att stötta mig. Ja jag har tappat tron på lärare. I alla fall när det gäller deras faktiska intresse i hur JAG, personen Lisa, mår har det. äsh

suck

så vart man korthårig då :P Har faktiskt inte haft så här kort hår sen jag var liten.. ganska skönt dock, jag kan ärligt talat inte göra något med det så det passar min hårstil perfekt; vakna med rufsigt hår o gå till skolan (Y)

så ser man lite av piercingen med :)

Var på kickboxningen imorse med Rebecka, som vanligt va man tvungen att ha halsduk på morgonen o på dagen va det säkert 30 grader o jag gick i linne o shorts..

Vi hade lite tid över till tåget skulle ta oss tillbaks så såg vi en frisör o då hoppa jag in där(Y) 

Är det ett fenomen eller är det bara jag som blir helt förstörd mentalt när jag somnar på dagen? 

svag, mör, nere och ångest över allt jag måste göra. 

Äntligen har jag och Rebecka så smått börjat prata spanska med varandra! Tror det är en förutsättning för att man ska verkligen utvecklas här nere, o nu har vi börjat i alla fall:) Märkte hur hela tåget lyssnade o halvt skrattade åt oss när vi försökte rätta varandra (antagligen fel hälften av vad vi sade) men det kändes bra. Man måste göra fel för att lära sig:) 

Japp nu blire zombie lisa till Patrik isaksson, haha, men guu va sentimentalisk man blir av han x)

Himla jobbig dag men har hopp för morgon dagen tack vare två smått fantastiska tjejer:) Efter en dag i skolan som inte verkade vilja ta slut och som bara gav oss alla mer och mer ångest och stress över allt man borde göra så åkte vi till Miramar för att spana nyöppnade HM. Inte allt för förvånande så var det inget speciellt, men fick tag på en varm o mysig höst halsduk i senapsgult som nog ska värma mig om mornarna, på dagarna är det dock fortfarande nästan 25 grader, gaaanska så jobbigt att gå från hacka tänder till svettas sönder på eftermiddagarna men vem är jag att klaga?
Blev även ett par varma flanellbyxor till de kalla nätterna och sen bar det av till Eroski där det blev choklad, choklad, jordgubbar och banan^^ Hemma hos Stina smälte vi chokladen o doppade jordgubbarna o bananen i det, smaskigt värre! Godast va dock nästan makaronerna o köttbullarna, hungrig mage, o sliten Lisa uppskattade mat hon kunde ta för sig av utan att halvt behöva be om ursäkt för det!
Haha sen blev det Bring it On, inte en särskilt bra film men jo nog är indie hunken i min stil alltid^^ Han uppskattades dock inte på samma sätt av mina chokladdränkta vänninor i samma grad.
Hade på mig mina flanellpyjamas byxor och min stora amerikanska tjocktröja på mig när jag skulle hem vid 12 som någon form av antivåldtäkts outfit. Funkade bra tycker jag, bara två som prata med mig på vägen hem, de ena för o fråga efter cigaretter och de andra har jag ingen aning om.. ganska så väääldigt irriterande att jag inte vet om de bad mig dra åt h*lvete eller om de påpekade att jag glömt att dra igen glidlåset på räggsäckan -_-' får jobba på det där..
Nu är jag änna trött, ska på kickboxning imorgon och få en del plugg gjort hade jag hoppats:)

Just nu är det jobbigaste för mig att jag inte riktigt vet vad jag ska satsa på, vad som är viktigast och vad jag vill lägga min energi o tanke på. Såg på The social network o ville bli data hacker. Började med friidrotten igen o sket plötsligt i alla läxor o kunde knappt vänta på att få gå på träningen. Efter varje lektion så tänker jag bara att det är DET ämnet jag verkligen vill satsa på.. bara att jag ändrar mig efter varje lektion och det sen slutar med att jag inte kan bestämma mig och pluggar lite halvdant på allt.. och nästa dag vill jag bara satsa på spanskan för det va det jag kom ner hit för att göra men som är omöjligt om man vill göra något av vad jag nämnt innan samtidigt (gah!) Sen var vi på köpcentret idag, och läste Stinas Elle tidning och kände bara att jag egentligen ville lägga alla pengar på kläder, färg och personlighets framhävning.. Varför måste jag alltid gå in för allt till hundra procent? Oftast blir det helt enkelt ingenting av det. Nu blir det lite olika från dag till dag ska försöka hitta någon sorts balans.
Jag gillar dock på nåt sätt att här ser jag problemen. Här märker jag att jag måste göra något, komma på en lösning. Hade jag varit hemma hade jag mått ungefär lika (skit måste jag väl säga att det ofta är) men jag hade inte alls sätt det som något jag behöver göra något åt, jag hade lätt låtit saker rulla på som det gör för att det funkar och det är bekvämt. Här.. här är det allt jag har, min lust att göra olika saker. Hemma hade jag kunnat försvinna i olika saker som böcker och tv och dagar hade kunnat bli till veckor utan så mycket krångel.
Det är bra det här, jag gillar att jag inte försöker fly från verkligheten utan bara försöker komma på hur jag bäst ska bemöta den:)