Jag hittade en helt fantastisk blogg häromdagen. Precis sån jag alltid velat hitta, helst vilja ha själv. Massa bilder av olika slag, bilder som för en själv betyder nåt speciellt, bilder som representerar känslor och skönhet. Som om det inte var underbart nog fanns det liteöverallt små tankenötter, ordspråk, visdomsord, dikter. Fantastiska saker som kanske annars hade tagit mig en halv livstid för att hitta ord av samma effekt, kunskap.
Jag bläddrar; fin bild, fin bild, fantastisk bild, wow.. har aldrig tänkt på det.., ja.. Gah?!!! 
Det är nästan så man inte märker det men någonting är annorlunda med bilden, hon är för smal. Okej ignorera, det händer att vissa modeller är på gränsen.
Men sen händer samma sak med dikterna, plötsligt står det nåt i stil med- Thin is in, thin is good, thin is fashion, thin is love. I don't wanna live if i can't me thin..

gah! det kommer liksom smygande.. jag märkte det knappt.

Jag blir så fruktansvärt obekväm. Bilderna dyker upp lite då och då men inte bara liiite för smala modeller utan jag anar att det är hon som skriver själv och det är bilder där alla kotor på kroppen syns, Revben sticker ut men bilden i sig är fortfarande "fin". Så den är bara liite.. sjuk.
Ska jag bara låtsas som ingenting o fortsätta uppskatta de bilder o texter som inte är sådana?
Men ska jag verkligen ignorera att hon svälter sig. Att hon inte ser vad som är fel. Jag skulle jätte gärna vilja spara hennes bilder och texter för min egen skull, för jag tycker de är fina men nu är de för mig befläckade, färgade av sjukdomen. Känns som att jag uppmuntrar, accepterar henne om jag uppskattar det hon skrivit och de bilder hon lägger upp.
Och någon borde säga ifrån. Varför inte jag? Jag är fullt övertygad om att någon måste säga att de inte tycker det är okej, eller? Om ingen reagerar, alla ser bilderna, läser texterna, inte verkar finna något som inte borde vara som de är, då manar vi väl bara till att hon måste blir ännu mer extrem. Att det är precis så det ska vara?
Min reaktion för både texter och bild av dessa slag är att automatiskt blunda, som om jag tror jag inte kommer se det bakom mina ögonlock, som om det kommer försvinna, sekunden efteråt inser jag att de för alltid finns inprintade i min hjärna men det är fruktansvärt. Det är riktigt jävla piss att någon ska känna att det är det enda som på riktigt kan få en att må bra. Jag förstår fullkomligt att man kan känna det, hur många tjejer har inte idag haft någon form av ätstörning?, att det kan gå så långt och hur det nu är praktiskt tagit omöjligt att ta sig ur. Det finns ju ingen annan verklighet. Men just denna hjälplöshet skrämmer mig. Hon kanske dör. Men ingen, inräknat mig, kommer antagligen göra nånting. inte ens säga NEJ. Vår tystnad säger motsatsen. Det går inte att vara neutral, att inte påverka.
Jag ville bara läsa en fin blogg. Kan ju fprtsätta men med ett bra mycket tyngre samvete, veta att hon ser hur många som läser utan att någon protesterar. Toppen.