Jag vet inte riktigt hur jag har fått det att låta. Om hur jag trivs här. Jag kan inte helhjärtat säga botten liksom jag inte heller kan säga toppen. Det har verkligen varit mer negativa situationer än jag väntat mig och det har verkligen varit i majoritet. Besvikelse, känsla av hjälplöshet och hopplöshet.
Men alternativet att åka hem är verkligen inget alternativ, jag vill inte hem. Inget nytt väntar, bara dåliga vanor, och onda cirklar jag inte kan ta mig ur. Allt är förutsagt.
Så min vän idag sa att hon kan tänka sig att göra vad som helst, men vill inte stanna här, men hon vill inte hem! Hon liksom jag är redan installerade på att vara borta ett år men hon kände inte att det här skulle ge henne något. Att det här inte alls skulle ge henne det som hon hade kommit hit för att få. Utvecklas som person, lära sig spanska. Som hon sa, allt här gör jag halvhjärtat. Känns som om det är fallet för mig med.
Att få bra betyg i skolan och samtidigt satsa på spanskan, nästan omöjligt. Inte så att jag inte har tid men hur självkritisk jag än är och hur mycket jag än vill hinna med allt och lyckas med allt så kommer jag då att krascha. Jag måste kunna bara läsa nåt JAG vill också. Se en film.
Men sanningen är att även om jag förstår spanskan bättre så har jag nog inte lärt mig mycket mer än jag kunde gjort om jag verkligen gick in för det hemma. Jag är allmänt väldigt stressad, överanalyserande här vilket i sin tur leder till en sorts daglig kamp för att intala än själv att den här dagen var ändå värd. Det kommer bli bättre sen. Det är inte så att det är fruktansvärt eller så. Jag skrattar ju varje dag. Men den almänna känslan är nästan alltid- nej, en ny dag. när jag vaknar. Om vi inte ska göra något speciellt, gå på bio, åka någonstans, gå ut och äta. Jag är rädd vad som händer när de "nya" sakerna att göra börjar ta slut. Än så länge har det resulterat i att jag lagt ut mer pengar än jag någonsin gjort på mat. Och tyvärr är nyttigt billigt så vi pratar kakor och choklad näästan varje dag. och en massa bio. och godis. Sa jag att jag ätit mycket mat?
Frågan är: är det bra att gå runt och tvinga sig själv att uppskatta allting, inte göra någonting drastiskt för att det är obekvämt och jobbigt, mer att tänka på. Eller är jag bara feg och svag och borde egentligen bara göra det som känns rätt och som verkligen kommer ge mig något. Inte bara falska förhoppningar om att jag väl lär mig mer spanska här än hemma.
Är man stark för att man vill härda ut, tänker att det ger mig tillräckligt i slutändan, eller är jag svag som aldrig orkar göra något jobbigt?
Kan ju nämna att jag inte har någon aning vad det här "andra-alternativet- som-skulle ge-mig -så-mycket-mer" skulle vara för något. Inte åka hem. Kanske måste ändra på hur jag lever och fattar mina beslut här och nu istället..? Jag vet inte. Just nu kör jag på säkra över det osäkra, grubblar vidare.

Ska förresten vara med i en Grease musikal, var bara ja o min kompis som verkar vara intresserade av huvudrollerna så nån blir det nog och ska noog färga mitt hår stoppljus rött om någon vecka (Y) mitt sätt att göra saker jag inte hade gjort hemma? jo e nog det :)