Så här sitter jag i värmen, det är mörkt ute men skulle nog gissa på 25 grader. Det är såhär när man är ensam hemma som dimman kommer och tar sig in i varje vrå. När man inte riktigt kan förstå varför man inte kan få vara i armarna till de man lämnat. Långsamt bli vaggad till sömns.
Inte kan förstå hur alla verkar leva som vanligt när mitt liv känns som en dröm jag snart ska vakna upp i, en dröm som är suddig i kanterna och som jag bara lever lite halvhjärtat för det är ju inte min verklighet, den är ju hemma.
Istället för att lägga sig nu och försöka sova bort all tvivel och saknad måste jag nu sitta här, vänta på att familjen ska komma hem och laga middag så att jag sen kan lägga mig.
Tror i och försig att jag kanske vaknar upp lite från min dvala så fort jag får umgås med lite folk. När man inte fastnar i ett ansiktsuttryck och i en tanke. Det blir som kallt vatten i ansiktet och plötsligt börjar jorden snurra igen och allt svartvitt får färg. Hoppas de kommer snart.

Men tur att jag har vänner. Och inte bara människor som orkar prata med mig men människor som älskar mig från topp till tå och som ser hela mig. Känner hela mig och mitt sätt att röra mig och tänka. Trodde inte sånt fanns i verkligheten. Allt är nog bra endå :)